Har en inre förvirrad dialog med mig själv om när jag måste söka hjälp för min vrickade fotled.
Har märkt att jag hela tiden bortförklara mig och skjuter på när jag skall kontakta sjukvården för råd.
Just nu tror jag tidsplanen är att är det inte bättre och gör lika ont vid nyår då söker jag hjälp efter nyår.
Hur tänker jag?
Svenska jantelagen som spökar i mitt huvud ?
Jag diagnoserar mig själv med hjälp av Google och påstå sätt skjuter på det otrevliga sjukvårds besöket.
Eftersom jag kan stå på foten så kan inget vara brutet?
Hatar att vända mig till Svensk sjukvård sedan jag var stamkund där pga en svår diagnoserad nervskada i buken för några år sedan.
Nästan hellre dör än ringer till den lokala vårdcentralen. ...tokigt eller hur?
Men man vet redan i förväg hur besöket kommer att fortlöpa.
Läkaren kommer att titta på en med lätt irriterad blick och undra varför man tar upp tiden för någon som verkligen är sjuk.
Skicka hem en med uppmaningen att ringa sjukgymnasten.
Sedan kommer rädslan att läkaren skall döma mig med tankar som du får väl skylla dig själv om du springer och väger så mycket.
Mina tankar, min rädsla....
Går i nu läget med två lindade fötter eftersom jag överansträngt min vänstra friska fot med extra belastning så den har svullnat upp och fotknölen smärtar vid beröring.
Stackars mina fötter och stackars mig som inte kan springa nu när jag vill mer än någonsin.
Ja jag tycker verkligen synd om mig själv men gnäller bara av mig här på min egen blogg och det måtte vara tillåtet.
Man skall se positivt på alla situationer och då har jag blivit en jäkel på att linda fötter!
Kämpar på.

Nu är det 14 dagar sedan jag stukade foten och haltar fortfarande.
Det är nu man börjar fundera på om man borde söka läkarvård.
Jag har slukat all information jag hittat låter nätet om stukade vrister och rehabilitering av det samma.
Nu börjar frustrationen krypa över 100 % skalan och jag bara önskar att vrist skiten snart läker så jag kan prov springa i mina nya löpar skor.
Så hur illa är min vrist?
Önskar jag visste.
Svullen är den inte men värker som bara den vid aktiviteter som att bara gå från punkt A till B.
Gör mest ont när jag flexar foten uppåt men kan gå på tå utan problem.
Springa smärtar även trots att jag nu ständigt går med vristen hårt lindad.
Nu vilar jag inte foten något speciellt för det hinner jag helt enkelt inte.
Vänster vrist har börjat smärta idag för den har ju fått ta mer belastning de senaste 14 dagarna. Blä....
Får väl börja fundera om jag måste söka hjälp av sjukvården men man drar ju sig för det. Man vet vad de kommer att säga, vila och sjukgymnastik.
Visst säkert bra men jag är mer intresserad om jag lyckas bryta /få en spricka i foten. Skulle ju inte förvåna mig alls.
En dag i sänder!
Om vristen värker lika mycket imorgon så får jag väl krypa till korset och ringa VC.
Hoppas på ett under till imorgon då .

Äntligen kommit hem från Stockholm efter en inspirerande helg med föreläsare och arbets grupper.
Väl hemma har mina löpar skor från England kommit!
Släpper allt jag har när jag kommer innan för dörren och tar fram de efter längtade skorna.
Sätter mig ner och låter en av skorna glida på foten...men?
Det gick inte!
Skon är för liten, på tok för liten.
Tittar i skon på storleken 37.5
Men hallå vad hände?!
Var helt säker att jag beställde 39.5?
Surar och svär en stund innan jag låter lördagens föreläsning guida mina tankar i rätt riktning.
Jag har ett val.
Sura och svära eller bara aceptera att skorna är för små och returnera dem till England och byta dem mot ett par som passar.
Svårare är det faktist inte inte detta fallet.
Värre är det med vrist skrället som fortfarande värker, mest nu med 70 mils gasade i minnet.
Får ta mig en funderare om vristen behöver träffa en läkare men hoppas att min svar på den frågan blir nej.

Livet är bra häftigt ibland.
Är i Stockholm på konferens över helgen och som föreläsare hade vi bjudit in Lotta Wiström. Ingen hemlighet att det var mitt förslag att bjuda in denna härligt inspirerande kvinna.
Det är nämligen så att det är tack vare henne och boken hon gav ut med Benkt Wiström VM - RESAN som låg till grunden att jag tog beslutet att börja löp träna.
Något jag inte ångrar!
Hon nådde mig, jag den lilla människan och kunde hon tänkte jag så kan jag!
Det är hennes text rader i boken som fått mig att fortsätta springa fast jag velat ge upp. Jag har ett val och jag valde att fortsätta springa vidare.
När jag idag träffade Lotta Wiström så kunde jag inte hålla mig utan berättade hur mycket jag tyckte om hennes bok.
Lotta sken upp och tackade. Hon frågade mig vilken av böckerna jag läst och då visar det sig att hon skrivit ännu en bok.
Hon återgår till att förbereda föreläsningen och jag går och sätter mig. En kort stund senare kommer Lotta och frågar mig hur jag fick hennes bok i min hand från första början. Jag berättar hela den historien om vännen som varit på föreläsning men aldrig läste boken men tyckte att jag behövde läsa den.
Och jag tackar högre makter för min väns omtanke för det blev ju så rätt. Nu får jag även tillfälle att berätta vilken otrolig inspiration hon varit för mig och att det varit tack vare hennes bok som jag valde att börja springa och fortsatt springa.
Hann även beklaga mig över min onda vrist och fick ett råd att linda foten hårt och fortsätta löp träna.
Lotta återgår till scenen för att förbereda.
Trodde jag...
Hon återvänder och ger mig sin nya bok!
Men vilken härlig människa!
Jag blir så häpen och så glad!
Ger henne en stor kram
Känner mig som en stalker och ber henne signera den.Lycka
Sedan kör hon igång världens bästa föreläsning för att vi alla ÄR fantastiska.

Efter min senaste dumma idé att köra ett pass på löpbandet så har jag riktigt ont i min höger vrist.
Så ont att jag haltar fram och det är en plåga att gå i trapporna.
Vila foten?
Hur gör man det med barn, vardags livet och hästar i stallet?
Dessutom har det varit mer stress än vanligt då jag haft fullt upp med förberedelser på hemma fronten inför min Stockholms konferens.
Har instruerat både grannar och make om djuren och barn.
Tvättat kläder.lagt fram kläder och fyllt kylen.
Nej vila har inte varit på mitt lista över att göra saker.
Fick dock den briljanta idén att linda foten idag då smärtan blev olidlig och vips kändes det mycket bättre!
Nu har jag äntligen anlänt till Stockholm men min dotter har instruerat mitt resesällskap att jag har tränings förbud och nu har jag en mänsklig pitbull som vakar över mig så att jag tar det lugnt.
Trevligt och väldigt frustrerande.
Läste i Runners ( ja får jag inte springa så får jag f*n läsa om andra som gör det) att om jag blev frustrerad av att intentioner gå löp träna då hade man utvecklat ett beroende.
Det lät som ett vettigt beroende eller?

På löppasset 19/10 råkade jag stuka foten lite men fortsatte springa ändå resten av passet.
Visade sig vara värre än jag först befarat.
Fick tom hoppa tisdagens träning vilket kändes riktigt surt.
I dag kunde jag inte hålla mig längre utan klev upp på löpbandet för ett litet lätt löppass.
Slutade med intervall träning på 2 min jogg varvat med 2 min rask gång i 34 min = 3 km.
Jag lyckligare, vristen olyckligare.
Skall åka iväg över helgen på konferens.Det finns gym på hotellet men borde kanske ta tillfället i akt och låta vristen vila.
Tänker packa ner tränings kläderna ivarjefall om tillfälle bjuds.
Kan bli tufft att ställa sig på ett löpband för allmänhetens beskådan som 100 kilos studs boll. Det kommer verkligen träna min motivation, vill jag springa så skiter jag i vem som glor.
Mår så bra av löpträningen och har gett mig ett sådant lugn i övriga livet.
Nu ber jag bara till fot guden att läka min vrist snabbt.

I dag har jag inte kunnat löp träna med bästa PT.
Min höger vrist smärtar fortfarande efter söndagens vickning.
Känner mig otålig och besviken, skit.
Hoppas vristen återhämtar sig snabbt annars kryper jag nog ur skinnet. Ger det en dag till.
I dag är det även 15 år sedan min käre far omkom i en yrsel och oförklarlig jordbruks olycka.
Års dagen brukar vara dyster och kämpig men i år bestämde jag .igen för att bryta den traditionen.
Så i år har jag försökt vara positiv och umgås med härliga människor som min familj och fira livet.
Se framåt istället för bakåt.

Nej jag skrev inte fel ?.
Idag kör jag och PT ännu ett pass i löpspåret fast i dagsljus.
Trevligt för omväxlings skull att kunna se omgivningen runt löpspåret.
45 minuter och 4.6 km lyckades jag glad mig igenom medan min PT flög fram som hon hade vingar.
Regnade mycket igår och inatt samt att en traktor kört längs spåret. Resultatet blev blött, lerigt, ömt och halt. Typ som i min rid park.
I dag pressade jag mig mer och sprang längre sträckor och i ett högre tempo än vad jag gjort hemma i rid parken.
Jag sprang tills det ven i luftrören och det kändes som att jag inte skulle kunna ta ett steg till.
Hela tiden drev jag på mig själv och utmanade mig att springa lite till.
I backarna satte jag mål och sprang sedan lite till.
Flåsade som en älg som flytt från jägare under älgjakten.
Tog tid att få tillbaka andhämtningen men när jag sprang för tidigt och inte inväntade lugnare puls så fick jag håll.
Hade även en tendens till att krypa ihop idag och min PT fick hålla ett vakande öga på mig och påminna mig om hållningen.
Ett härligt pass och det kändes skönt att köra skiten ur sig själv i backarna.
Man är nog lite tokig men jag börjar gilla löpträningen!
Lyckades dessutom vricka höger foten lite lätt i ett hål mitt i löpspåret.
Körde ändå på ett varv till.
känns lite nu i foten och upp i knät men förhoppningsvis är det mycket bättre i morgon.
Firade dagens framgångar med en Celsius.
Var rejält slut i hela kroppen efter löppasset men efter en kort vila kravlade jag ändå upp och red ett pass på kusen.
Skall bli spännande och se imorgon hur kroppen känns.
Körde ett pass med bålträning i förrgår och det har mina bukmuskler påminna mig om sedan dess.
Skall ju kännas att man gör något eller?